VARFÖR SKAPADES DEN HÄR BLOGGEN?

Mitt namn är Martina. Jag är 52 år och har arbetat inom förskolan sedan jag var 19 år. Jag har haft syskonbarn sedan jag var 17 och varit mamma sedan jag var 25. Jag har arbetat med utveckling av förskolor  i över 15 år. Sedan drygt fyra år tillbaka är jag också farmor. Med andra ord har jag haft och har en mängd olika relationer med barn eftersom jag funnits nära dem, och de nära mig, i olika typer av sammanhang. Mitt ansvar för dem har varierat, så även min påverkan på dem. De flesta av alla förskolebarn jag mött minns inte att de haft mig som "fröken" när de möter mig i vuxen ålder. MEN...det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är vad vår tid tillsammans lämnat för spår av möjligheter i dem, eftersom det varit mitt ansvar. Om det minns just mig eller inte är, om inte obetydligt så åtminstone, oviktigt. Det viktiga är att det finns NÅGON vuxen i barnets närhet som möter dem och tar deras nyfikenhet och drivkraft att försöka förstå sin omvärld på allvar. När man möter ett nyfött barn blir deras hjälplöshet påtaglig. Så påtaglig att många av oss blir förälskade i tillståndet av

att känna sig behövd. Och visst behöver det unga barnet någon som skyddar en från faror som barnet själv ännu varken kan identifiera eller skydda sig emot. Men barnet behöver också vuxna som förvaltar och bidrar till att möta och stimulera den drivkraft till att utvecklas som vi idag vet att barn föds med. De yngsta barnen vill mer än de förmår och har de tur i livets lotteri så finns det någon där som klarar av att både skydda dem från faror men som också vågar stimulera deras nyfikenhet att vilja mer. 

Nu gör vi ett hopp till hösten 2023. En ny regering vill sätta sin prägel och "ta tag" i sådant man kommit fram till inte fungerar. Ett område är skolan. I korta nyhetsinslag hör jag både utbildningsminister, skolminister och partiledare nedvärdera barns analytiska förmåga. Kraven är för höga. Vi måste börja ge dem fakta och successivt bygga på med högre krav på att kunna analysera. Redan första gången jag hörde detta började det krypa i mig. Har dessa människor överhuvudtaget levt i nära relation till barn? Genom en snabb googling får jag information om att alla tre är föräldrar. Huruvida de varit nyfikna på eller reflekterat över sina barns analytiska förmåga medan de varit 0-3 år framgår inte. Inte heller vad de har för andra erfarenheter av att på nära håll följa hur våra yngsta barn utvecklas och lär. 

Hösten går och det här ligger och gnager i mig. Vart ska det nu bära iväg med förskolan? Förändringar i skolan brukar få stora konsekvenser även för förskolan. Vad kommer hända med allt arbete jag och andra lägger ner på att skapa förutsättningar för våra ettåringar att växa i sin analytiska förmåga, för det är faktiskt det flera av oss arbetar med OCH vi lyckas. (Här kan du läsa om ett av tusentals exempel på detta.) Hur ska jag nå fram till dessa makthavare med mina kunskaper och erfarenheter? Med mina över 30 års erfarenheter av flera hundra relationer till de yngre barnen och flera tusen reflektioner över hur vi påverkar de yngre barnens förutsättningar att utvecklas vet jag att många barn förlorar kontakten med sin medfödda drivkraft och nyfikenhet p g a att dessa inte tas tillvara av pedagoger och andra vuxna i barnets närhet.

Det var då jag insåg att jag måste göra det här. Jag kan inte nöja mig med att enbart engagera mig i förskolors utveckling. Vi behöver vara fler som tar tillvara på barns medfödda nyfikenhet och drivkraft att vilja lära och förstå mer, redan från då de föds men också inom förskola och skolans tidigare år. Helst ska vi göra det tillsammans, oavsett om man möter barnet i eller utanför förskolan. DU kan göra skillnad för det barn eller de barn du har i din närhet. Det kostar nästan ingenting mer än din tid och du får ett så enormt mycket rikare liv själv genom att kliva in i utforskandet tillsammans med barnet. Vet du inte vad du ska göra eller hur du ska börja så kan du hänga med mig här. Jag kommer ge förslag som du och barnen i din närhet gärna får pröva och göra till era. 

Och du...när makthavarna nedvärderar sandlådenivån...sätt dig då bland barn i en sandlåda och lyssna...där pågår något mycket större än de flesta vuxna begriper eller själva klarar av; problemlösning, tuffa förhandlingar, relationsskapande...faktiskt det mesta som en demokratisk värld behöver för att överleva. Detta ska vi inte förminska eller avprogrammera hos barnen, utan bygga vidare på. Men då måste barnen kunna spegla sig i en vuxenvärld som bekräftar att de är på rätt väg. Du kan vara den skillnaden för ditt barn eller någons barn idag. 

Tack för att du tog dig tiden. Nu kör vi. För barnen och världen.

/Martina L