UTFORSKANDE SAMTAL

 Idag hade jag möjligheten att lämna barnbarn på förskolan, två barn på två olika avdelningar. Det är en liten promenad mellan avdelningarnas olika entréer. Vid den här typen av stunder brukar jag lyssna efter vart barnet riktar sin uppmärksamhet innan jag försöker påverka samtalet. Det kan vara ett ljud som låter, något nytt som dykt upp, någon förändring i naturen sedan förra gången osv. Allt går att skapa en kommunikation omkring och där barnets uppmärksamhet är står ett litet fönster av nyfikenhet öppet. Där brukar jag låta vårt samtal formas. Jag ställer medvetet mina egna infall, uppmaningar och kunskaper åt sidan tills jag lyssnat in vad barnet just då undrar över. Om barnet frågar efter fakta som jag har gör jag ett snabbt övervägande om ifall jag antar att fakta just då kommer avsluta samtalet eller bidra till en fortsättning. Jag vill medvetet få vårt samtal att bli ett resonerande, spekulerande, fantiserande eftersom det skapar en ömsesidighet och likvärdighet mellan oss. Båda av oss kan bidra till fler ord, fler tankar, fler perspektiv, mer energi och nyfikenhet. För utforskandet är frågeförmågan viktigare än faktakunskapen. Faktakunskapen är inte oviktig men fungerar mer som en brygga över till nästa frågeområde snarare än en slutpunkt. 

I höstas när jag och barnbarnet gick samma promenad kom det något vitt flytande i älven som rinner förbi förskolan. Han frågade mig vad det vita var och jag hade inget tvärsäkert svar. Det såg precis ut som tussar av snö eller vitt skum. Hur kom det sig att dessa flöt där? Vad var de och hur hade de uppkommit? Frågorna levde kvar i några veckor och följde med oss även när vi besökte andra vattendrag. Det blev funderingar om bl a temperaturer, vita nyanser, konsistenser och kulminerade en dag när vi kom riktigt nära och kunde se skummet bildas på nära håll. 

Den här dagen, på väg till förskolan, är älven täckt av is och snö. Eftersom jag själv hade lite mer bråttom än vanlig gick jag lite fortare nerför backen. Barnbarnet kom på efterkälken. Jag stannade till vid grinden för att vänta in honom och noterade då att min uppmärksamhet inte var i stunden och då hade vårt samtal uteblivit. Jag måste säga något, tänkte jag, och använde en av mina strategier för att sätta fart på kommunikationen - att starta i något gemensamt som också uppmärksammar en förändring. På så sätt sätts vi relation inte bara till varandra utan också till platsen och tiden. "Idag ser jag inget skum på älven", sa jag. Men till skillnad från andra gånger satt det inte fart på något samtal; vare sig om skum, soluppgången eller spåren på marken. Istället hände ingenting och i mitt brådskade tillstånd halkade min uppmärksamhet åt sidan. Vi skyndade in. 

Väl inne i förskolans hall tog lämningsrutinerna vid; hälsa på människorna, ta av skor, hänga upp kläder och småprata med pedagogen. Min uppmärksamhet spretade åt olika håll och då missar jag ofta något. Plötsligt får jag syn på något. Barnbarnet hade min mobiltelefon i handen. Den som han bara får använda korta stunder för att sköta mitt Pokèmon Go-konto. Han hade fått göra det medan jag lämnade hans syskon men jag hade glömt att göra ett avslut på det när jag var klar. Med ens blev det tydligt för mig varför vårt samtal hade uteblivit och varför inga nya frågor och spekulationer uppkommit. 

Jag är inte emot skärmtid för barn. Den kan användas till väldigt bra saker. Men den här berättelsen visar på ett tydligt exempel på det jag brukar kalla för negativ skärmtid. Visst lyckades han fånga en och annan Pokèmon och samla en del poäng, men inget som vi inte kunde ha varit utan där och då. Däremot uteblev samtalet som knyter oss till tiden, platsen, naturen och varandra. Samtalen som väcker sinnena och öppnar nyfikenhetsfönstret. Samtalen där vi målar en gemensam bild med hjälp av ord, skiljetecken och tonfall. 

Som påkommen med något olagligt ryckte jag ovarsamt mobiltelefonen ur hans hand. Tur ändå att vi log mot varandra, kramades och sa hejdå ordentligt. Nästa gång ska jag skärpa mig.